·Att förlora någon…

För ett år sedan…

Fredagen den 15 augusti spydde Valle för första gången, runt lunchtid.Andra gången spydde han måndagen den 18 augusti. Jag ringde Rickie och han sa att jag skulle ge han en halv kopp mat så han fick något i magen. Han åt lite och spydde sedan upp det igen. Jag ringde veterinären i Högsäter och de sa att vi skulle ge han 1-2 msk kokt ris 4-5 gånger om dagen. Under måndagen skulle vi inte ge han någon mat. 

Både tisdagen och onsdagen åt han bara en gång vardera dag. 

Vi ringde Villa Qrera på torsdagen den 21 augusti där vi fick akuttid för Valle vid 11 på förmiddagen. Jag och svärmor åkte dit med honom. Han röntgades och så togs det blodprover. Veterinären skulle ringa igen vid 15-tiden. Vi åkte hem. Jag hann att byta om och hälla upp diskmedel när telefonen ringde vid 13-tiden. Veterinären hade tagit några extra prover och såg via dessa att Valle fått bukspottskörtelinflammation. Hon bad oss att komma direkt. Jag ringde svärmor igen som nästan var helt klar på IKEA. Med gråten i halsen kom vi tillbaka till Villa Qrera där Valle fick 500ml dropp, smärtstillande och lugnande. Det var svårt att se honom så stressad. Tillslut lugnade han sej och somnade på sin filt. Rickie kom efter jobbet till Villa Qrera strax efter 16.00. Valle vaknade till och vi gick ut med honom. Svärmor hade påpekat tidigare att Valles urin varit väldigt gult. Detta märkte vi också när vi var ute och rastade honom på veterinärernas bakgård. Urinen var antingen neongul eller mörkgul, nästan mörkt orange. För första gången på länge (eftersom Valle inte ätit något större) tömde han tarmen. Ut kom något orangepumpafärgat slem. Vi led så med honom. Innan stängning, runt 17-tiden, hade Valle fått i sej droppet och det var dags att bege sej hemåt. Vi fick två olika recept för honom, ett för smärtlindring och ett för inflammationen. Vi fick också med oss en annan sort mat till honom. Vi fick bestämmelser om att han inte skulle ha mat på 48 timmar och alltid tillgång till vatten. Valle drack och drack, hela tiden. Han läckte urin och vi fick gå ut med honom med 2 timmars mellanrum. Veterinären sa också att hon skickar kopior på Valles journal till djursjukhuset Blå Stjärna i Göteborg ifall något skulle inträffa under helgen.

På fredagen den 22 augusti ringer de från Blå Stjärna och bekräftar att de fått hans journal. 

Under lördagen den 23 augusti äter Valle små portioner på 1-2 msk 4 gånger. Vi blev så glada och Valle såg mycket piggare ut! Han gjorde även en ”vanlig” bajs. Vi kände att nu, nu blir han bra! 

På söndagen den 24 augusti åt han bara ett mål, på morgonen. Vi blev förtvivlade. Han blev så trött och hängig igen. Han drack och drack vatten hela tiden. 

Natten till måndagen var jag ute sent med Valle, närmare bestämt halv 3 på morgonen. Jag har alltid känt mej så trygg med honom. Under promenaden upptäcker han något ovanligt på trottoaren. Det ligger något där som inte ska ligga där. Han reser ragg, morrar dovt, går försiktigt framför mej, stannar och undersöker sedan saken. Det var ett skärmskydd från en bil som lossnat och hamnat där. När han fått undersöka klart går vi vidare och hem. Att han orkade försvara mej trots att han var så dålig, det visar hur mycket kärlek vi fått igen av den underbara vovven! Man ger och ger, man får och får! Älskade hund.

På måndagen den 25 augusti går jag ut med Valle runt lunchtid. Han är så trött… Så mager… Gått från 36kg till 32,5kg på ingen tid alls. Vi strosar runt lite i det som är kvar av folkets park. Plötsligt lägger han sej bara ner. Jag får honom att resa sej. Han går några steg och sedan lägger han sej igen. ”Nej nej nej, snälla nej! Jag har sett detta förut. Snälla snälla, Valle!” var min första tanke. Jag låter honom ligga ner i gräset, hukar mej ned framför honom och klappar honom medan jag säger till min pappa att jag måste lägga på, vi pratar i telefon, och ringa Rickie för Valle orkar inte resa på sej. Jag ringer upp och Rickie svarar att han ska ringa veterinären på Villa Qrera. Under vårt samtal får jag upp Valle men han dunsar ned igen. Jag var förstörd inombords. Detta får inte hända! Än en gång fick jag upp Valle och vi gick den korta promenaden hem. Trapporna upp, vi bor på 4:e våningen med 7st ”halvtrappor” upp utan hiss, tog lång tid. Valle vilade efter varje trappa…det var hemskt att se en sådan stark hund så full av smärta så att framtassarna darrade för varje trappsteg han tog. Jag försökte hjälpa, putta på, ta det långsamt. Hade jag kunnat så skulle jag burit honom! Rickie ringer medan vi är nästan uppe. Vi har fått en akuttid på Blå Stjärna. Han åker från jobbet, kommer hem, hämtar oss och vi åker. Villa Qrera ringer upp oss, de svarade inte när Rickie ringde, och han berättar att vi är påväg till Blå Stjärna. Vi ankommer djursjukhuset runt 14.20. Efter två timmar fick vi komma in. Den värsta väntan någonsin. Vi sitter med veterinären och pratar om Valle, hans problematik och situation. Att han inte ätit ordentligt på över en vecka, han läcker, han dricker mycket, han är inte samma gamla tokiga och busiga hund längre. Han är lugn, för lugn, och viftar bara på svansen numer. Han är inte sej lik! Det kommer in en hund akut och veterinären måste lämna oss. Efter en stund kommer hon tillbaka. Då har vi märkt att Valles lymfkörtlar svullnat upp och att hans ögonvitor blivit väldigt gula. Utefter vad vi sagt så ansåg hon att Valle skulle stanna över natten så han får dropp och starkare smärtstillande. Dagen efter ska han röntgas, kollas med ultraljud och även nya blodprover ska tas. Vi sa bara, gör vad ni kan. Gör allt ni kan. Sista utvägen är att låta han somna in, men det är absolut sista utvägen för han ska inte lida. Gör ALLT ni kan. Veterinären lovade detta och de var väldigt positivt inställa. Vi åkte hem med tunga hjärtan och saknad efter vår gris, men han skulle ju få komma hem nästa dag! Trodde vi…

Tisdagen den 26 augusti ringer veterinären och säger att de behöver ta fler prover, att han fortfarande inte vill äta samt att han behöver mer dropp. De har ännu inte hunnit göra ultraljud på honom. Ok sa vi, en natt till – gör bara allt ni kan. Ännu en dag och natt utan Valle. Så tomt det är hemma…

Onsdagen den 27 augusti ringer veterinären upp Rickie som sedan ringer mej. Rickie hade inte riktigt uppfattad vad veterinären sa, det var något om biopsi på levern. Rickie bad mej att ringa Blå Stjärna för att kolla om vi kunde komma och hälsa på. Veterinären nämner också att de behöver göra biopsin helst innan 17.00. Jag sa att de får ringa Rickie när de bestämt sej om när den ska göras. Veterinären ringer senare Rickie och berättar att biopsin behövs göras omgående. Rickie säger, gör det så kommer vi och hälsar på imorgon. Veterinären lovade att ringa under kvällen för resultatet av biopsin. Jag somnade på soffan av ren mental utmattning och vaknar av att Rickie gråter förtvivlat. Jag flyger upp och kramar honom. Frågar honom vad det är som har hänt. Har veterinären ringt. Vad har hänt. Han torkar tårarna och säger ”Valle har cancer”. Jag fattade ingenting. Luften lämnar mej med orden, ”det är inte sant…” Jag känner mej tom inombords. Kramar Rickie så hårt. Det är inte sant. Inte Valle. Han är för ung! Han är bara 5 år! Jag pussar på Rickie för att känna att han verkligen är där. Jag stryker han i håret för att förvissa mej om att det inte är en mardröm. Det är här och nu. Valle kommer inte hem. Jag bryter ihop. Det är så orättvist! Valle är världens snällaste hund, han har aldrig gjort någon illa! Varför just Valle?!? Rickie smsar sin mamma och meddelar att vi kommer. Vi sätter oss i bilen och åker. Rickie går först in. Han möter sin styvfar och bryter ihop i hans armar. Jag lyfter min blick och ser styvmor i köket. Jag börjar gråta igen. Hon får tårar i ögonen, säger nejnejnej. Jag går fram och kramar henne. Hon frågar förtvivlat vad som hänt. Min röst vill inte fungera så jag viskar fram ”Valle har cancer”. Hon ger ifrån sej ett skri av sorg. Kramar mej så hårt att jag inte får luft. Jag vet inte hur länge vi alla fyra stod där, kramade om varandra och bara grät.

Vi stannade och pratade en lång stund och sedan åkte vi hem. Vi ringer veterinären torsdagen den 28e och säger att vi vill komma så snart som möjligt. Vi pratar en stund på telefon. Det går inte att rädda Valle. Som längst kan han få två månader på medicin, men han kommer i princip ”bara vara”. Vi tackade nej till det… Det mest humana för Valle är att låta han somna in. 

Vi åker till Göteborg och får ett rum. Valle kom dit efter en stund. Det kändes som att han inte kände igen oss… Han bara tittade på oss, viftade lite på svansen och ville sedan gå. Vi bröt ihop… Men ändå, det kom en glimt i hans ögon… Vi kramades, pussades och gosade med Valle. Vi ville egentligen gå ut med honom men han hade precis varit ute och han var så trött. Efter en stund säger Rickie att jag ska hämta veterinären. Jag går ut ur rummet, stänger till dörren och säger till en kvinna att vi är redo nu. Hon säger att hon ska hämta veterinären. Jag går in igen och sätter mej på golvet med Valle och Rickie. Vi hade bäddat med en filt och hans favoritleksak, en krokodil som slutat pipa – han var expert på att bita sönder pipen i leksaker.

Veterinären kommer in efter ett tag. Hon går igenom steg för steg om vad hon ska göra. Hon stöttar oss, kramar oss, berättar att vi gör rätt beslut… Vi kände oss väldigt omhändertagna. Först fick Valle lugnande… Sedan fick han sprutan… Det tog inte lång tid innan hjärtat stoppade och han lämnade sin fysiska kropp.

Tårarna ville aldrig ta slut. 

Några dagar senare ringer veterinären från Villa Qurera och beklagar sorgen. Det tycker jag var fint. 

Valle, jag kan bara tala för mej själv men jag vet att du är saknad av alla. Jag saknar dej så mycket. Det går inte en dag utan att jag tänker på dej. Jag stryker din bild och säger godnatt varje kväll innan jag går och lägger mej. Idag är det ett år sedan du somnade in. Det känns i hjärtat och bröstet… Vi har Bosse nu, han är lite över 5 månader och är syster-dotter-son till dej. Han har din ansiktsform och mimik. Det syns att han är från ditt led.
Valle, älskade busiga tokhund! Det finns inga ord som räcker till.

Tack för allt du gett. Jag älskar dej. 

   
    
  

 

Kommentarer

Inga kommentarer

·Ny familjemedlem!

Jag har blivit mamma igen! DIMG_3925etta är jag och Bosse! Vår nya familjemedlem <3 På bilden är första gången vi träffas och han är 5 1/2 vecka. Vi hämtade honom när han var 8 veckor och 2 dagar. Imorgon blir han 10 veckor och vi har haft honom i 1 1/2 vecka. Är så kär i denna underbara boxer valp. Han är så underbar! Det har dessvärre inte blivit så mycket tillverkat det senaste då vi försöker komma in i rutiner samt att jag jobbat med annat inom företaget. Men håll ut, jag har en tavla i tusch som snart är klar. Motivet är en dalahäst och den är himla gullig 🙂 Kommer upp så fort jag får tagit en bild med systemkameran!

Kram Mikki

Kommentarer

Inga kommentarer

·23 december

Hej på er!

Imorgon är det julafton! Jag längtar så mycket hihi 😀 om det är någon högtid jag älskar så är det jul!

Hur firar ni jul?

Vi ska åka till min syster och träffa halva tjocka släkten. Där blir det jullunch, mys, härligt sällskap och julklappar. Efter det åker vi till min sambos syster och firar jul med hans familj. Det blir samma sak där fast middag 🙂 på juldagen åker vi till min sambos pappa med familj. Sedan händer det inte så mycket mer under jul faktiskt. Det är härligt att slippa stressa runt!

Kram
Mikki

IMG_2532.JPG

Kommentarer

Inga kommentarer

·Hoppas ni haft en trevlig helg!

Hej på er!

Hur har er helg varit? Min har varit superbra 🙂 i fredags var jag och sambon iväg på julbord med hans jobb. God mat och trevligt sällskap!

IMG_2526.JPG
Såhär såg jag ut!

I lördags upptäckte vi att någon krossat vår ruta på bilen (förarsidan)… Det var bara att anmäla och sedan plasta och tejpa. Vi åkte på lussefika hos hans mamma och sedan fick vi tag på en ny ruta.

Idag ska vi till mina föräldrar för lite middag och avkoppling. Det ska bli himla mysigt 🙂

Jag har precis påbörjat en ny duk och tänkte lägga upp hur man bäst, enligt mig, fäster duken på ramen. Det kommer upp i veckan!

Ha en underbar tredje advent kära ni!

Kram
Mikki

Kommentarer

Inga kommentarer

·Vilken mardröm

Godmorgon på er! Hoppas att ni har sovit gott. Jag hade en hemsk mardröm i morse…

Jag drömde att jag och en tjej till, som jag inte känner och aldrig sett förr, fick beskedet att vi skulle avrättas i elektriska stolen.

Anledningen var att jorden är överbefolkad.

Först var det någorlunda accepterat från min sida. Jag tog farväl av alla nära och kära dagen innan. Vi grät och grät. Jag gav pappa ett par hemnycklar med en blå voodoo docka på (det är våra extranycklar). Jag kände verkligen hur gråten satt i bröstet och hur ledsen jag var.

Rickie lämnade mig till huset där jag skulle vara dagen innan avrättningen. Det var ett hemskt farväl.

Där inne fanns varken dag eller natt. Vi var ett gäng tjejer där inne i ett rum. Jag hade en kontaktperson som lovade att göra allt för att jag inte skulle avrättas.

Jag började bli rädd. Acceptansen försvann. Jag vill LEVA! Inte dö. Frågorna började ställas i mitt huvud. Varför ska jag avrättas när jorden är överbefolkad…jag vill ju inte ens ha barn! Så jag började övertyga min kontaktperson samt vakterna och polisen. De trodde mig och jag fick en telefon att ringa till avdelningen som stod för avrättningar.

Frustrationen växte i gänget. Kvinnor grät och var förtvivlade. Hatet började växa hos dem. Jag kände att nu är det dags att agera.

Min kontaktperson kom och vi pratade. När hon lämnade rummet såg hon mig i ögonen och sa ”det finns inget mer jag kan göra”, stängde och låste dörren. Hon såg på mig genom glasrutan i dörren. Jag började skrika: ”Du lovade! Du lovade att du inte skulle låsa in mig! Du lovade!” Hon vände sig om och gick.

Nu var jag rädd, arg och frustrerad till yttersta gränsen. Jag och de andra kvinnorna började göra upp en plan. Jag var väldigt nära den kvinnan som också hon skulle avrättas i elektriska stolen. Vi styrde kuppen, nu ska vi rymma! Första dörren kunde vi låsa upp med hjälp av olika verktyg som vi hade på oss, hårnålar bland annat.

Vi kom in i en hall, sedan ett rum till som var låst. Här var fönsterrutan i dörren väldigt liten. Vi började försöka få upp den. Dörren var mycket svår. Vi hörde att larmet gick. Nu var det bråttom!

Jag hörde min kontaktperson. Jag skrek på henne, gav henne dåligt samvete och försökte förstöra dörren för att komma ut. Det gick inte. Hon stod på andra sidan dörren och försökte lugna mig. Det gick inte bra, jag var så arg och ledsen och rädd.

I dörren fanns en liten lucka med plast som man kunde lyfta på. Jag såg genom det lilla glaset att det fanns en telefon utanför. Utan att tänka flyttade jag på plasten och tog tag i telefonen. Jag fick igenom den och lyfte på luren samtidigt som jag snabbt försökte komma på vem jag skulle ringa.

Min kontaktperson hånade mig och sa saker som ”Och vem ska du ringa då? Det finns ingen som står på din sida, du ska dö!” Och jag ringde larmcentralen…någon svarade…jag skrek att vi blivit kidnappade och skulle avrättas!

Dörren in till oss gick upp. In stiger min kontaktperson med två vakter. Hon såg rädd ut. Jag tog telefonen och slog henne medvetslös.

Några kvinnor ur gänget slog ner vakterna och så sprang vi.

Vi hann inte långt innan vi åkte fast igen. Vi hamnade återigen i det andra rummet. Nu fanns det inget mer vi kunde göra.

Vi kvinnor satte oss. Jag såg på klockan, den var halv två. En timma kvar att leva.

Kvart i två hämtade de oss. Jag kände mig så maktlös.

Vi gick igenom en mörk hall. Vi hade handfängsel på oss. Det vad många vakter med i tåget som skulle föra oss till döden. Ljuset kom och vi steg in i en cafeteria. ”En sista måltid?” Undrade en vakt. Jag såg på honom och svarade ”Nej tack.”

Vi fortsatte att gå. Tillslut stod vi framför rummet där vi skulle dö, på utsidan. Vi såg människor strömma in för att se avrättningarna. Det fanns kameror märkta 1-5 som tog kort på folkmassan. Om du fastnade på en bild kunde du senare köpa den för en billig peng med datummärkning och ”Jag var där” stämplat i ramen. Som ett tivoli…

Vi slöt oss till massan och följde med strömmen. Ned för en trappa. Genom en hall. Upp för en lång trappa. In i en hall. Jag och min väninna var de som först steg in i rummet tillsammans med vakterna. I rummet fanns ett glasat rum med två elektriska stolar i. Jag såg folkmassan genom fönstren. Det var många och alla hejade.

Jag vaknade med hjärtat i halsgropen. Har aldrig varit så rädd.

Det var fruktansvärt.

Iallafall 😉 idag är det tvättdag! Jag håller på med en tavla som snart är klar också. Kanske idag till och med?

Kram
Mikki

Kommentarer

Inga kommentarer

·När håret börjar bli långt…

Godkväll!

Så, vi var och handlade lite mat förut. Vad tror ni händer? Seriöst… mitt hår fastnar i kassabandet! Jag bara känner hur det sticks i min hårbotten och hör hur håret går av! (Varför gå runt och hämta packpåse när man kan sträcka sig? Suck…) Känner att detta var såpass traumatiskt att jag behöver berätta det för er.

Håret fastnar också i armhålorna, dragkedjor och gör så jag nästan knäcker handlederna när jag sätter upp det i en hästsvans.

Men jag klagar inte 😉 det var längesedan jag hade så fint hår som jag har nu. Färgade håret första gången när jag var 11 år och har med andra ord inte sett min egna hårfärg på 17 år. Senast jag färgade det var för två år sedan, efter det har jag bara låtit det växa ut. Kanske jag visar er alla mina hårfärger jag haft genom åren?

Har också haft hårförlängning sedan 2006 och slutade med det för två år sedan. Sånt sliter på håret!
Ingen hårförlängning längre och snart är de blonda topparna ett minne blott!

Godnatt
Kram,
Mikki

Kommentarer

Inga kommentarer